Så kom den till slut - sista dagen på mammaledigheten. Imorgon är det första april och då börjar jag jobba! Roligt och tråkigt. Skoj att träffa folk, att få koncentrera sig på något mer än tre sekunder i taget, att göra nånting med början, mitten och slut... Trist att inte sova middag med Rickis på magen, att inte knata fram och tillbaka i hallen med hans händer om mina fingrar, att inte gå på Öppna förskolan eller fika med mammakompisar. Christian tar över och han ser verkligen fram emot det!
Vi var och tittade på sulky idag. Ska vi ha en sån kanske? Eller inte? De är rangliga och man kan inte lasta nåt på dem. Det finns inget skydd för varken sol eller regn. Han måste sitta framåtvänd. Men vår vagn är ganska svårkörd - vänster bakdäck är blankslitet eftersom det drar kraftigt höger och man måste parera hela tiden. Så det vore ju skönt med en ny vagn. Sulkyn får dock vänta lite, tror jag.
Vi var på brunch i Täby idag. Tre gamla kollegor till mig med män och barn. Fyra barn och Rickis var minst. Alla beundrade honom där han satt på flajen på bordet och åt allt vad han orkade. Scones med oliver, kycklingsallad med dressing, sojayoghurtsmoothie, spansk potatisomelett - allt gick ner med en väldig fart. Melon på slutet var också gott och som extra krydda på moset fick han lite vindruvor. Smask! Näst minsta tjejen var lite rädd för Rickis. När han kom ångande som ett litet lokomotiv, skrikande allt vad han orkade, blev hon jätterädd. Fast hon kunde gå och springa och alltså inte hade något att vara rädd för. När Rickis sen kröp fram till hennes pappa och använde honom som stöd för att ställa sig upp var måttet rågat! Hon blev jättearg och slutade inte skrika förrän Rickard gick ner på golvet igen. En stund senare var allt glömt och de bytte glatt giraffen mellan sig.
Idag vankades det taco-kryddade (ekologisk krydda, faktiskt!) kycklinglår och gulbeteris med guacamole till middag. Rickard var pigg som en liten mört och fick lite broccoli i väntan på att hans kyckling skulle svalna. Jag gjorde misstaget att ge honom lite gucka på en sked, från min tallrik, och då kom Stora Pekfingret fram. Broccolin var glömd och det enda som var nåt att ha var guckan. Christian tyckte att jag fick skylla mig själv. Avocado, tomat och vitlök, liksom, inte konstigt att han gillade det! Så var kycklingen sval och sattes i den lilla handen. Först var det lite läskigt, han bara slickade på det. Men sen. Hej och hå vad det gick undan. Kycklingköttet försvann i den lilla munnen och tuggades och svaldes. När det var tomt på benet sög han vidare på brosket. Och när jag tog bort benet från honom kom Stora Pekfingret och krävde mitt kycklinglår! Där gick gränsen. Pekfingret mutades med lite gucka och så åt han upp resten av broccolin av bara farten. Lite paltbröd slank ner också. Nu sover han, mätt och belåten.
Rickard älskar att knapra på knäckebröd. Vi har tunt, järnberikat bröd som han brukar få äta på. Kras-kras-kras säger det när han knaprar med sina två tänder (båda i underkäken). Han sätter i sig en hel skiva på några minuter. Sen får han lite vatten att skölja munnen med. *host host harkel spott och fräs* Det är svårt att svälja vatten!
Mormen: Det tog ju evigheter att få på honom byxorna när jag bytte på honom, han bara sprattlade och sparkade.
Morf: Jag stoppade i fötterna, sen lyfte jag upp honom snabbt som attans och ruskade lite, så åkte han ner ordentligt.
Vi har två favoritfärger här i huset.
Han är ingen kines, vår lille kille. När han äter ris blir han väldigt förvånad över att den där bollen han tog tag i förvandlas till en massa små bollar i handen och så kletar det fast vid fingrarna. Efter en liten stund sa han "Äääh!" och så fick jag mata med sked. Fast när han kom på att han faktiskt kunde slicka av fingarna blev han lite gladare.
Rickard är ett riktigt litet matvrak. Vi ger ju knappt någon puré längre utan han får plocka all sin mat själv. Ärtor, sötpotatis och vanlig potatis i stavar, broccolibuketter, kycklingbitar... Allt går ner med god aptit. Idag fick han blodpudding i stavar med lite lingonsylt på till lunch. Han åt en och en halv skiva. Sen tryckte han ner en finriven morot på det, och flinade lite. Innan lunch hade han ätit en liten skål med hoummus, för han var så hungrig... När vi var ute på stan blev han törstig, så han drack upp halva min flaska bubbelvatten. Drack som en hel karl rakt ur flaskan. Det blev bara lite blött på jackan. Till middag blev det först gröt med hallon och blåbär och sen ville han inte sova. Så han fick sitta med när vi fick vår improviserade meze- och tapasmiddag. Potatis kokt i tomatsås med sambal oelek var riktigt smarrigt, tyckte Rickard!
Jag gillar att experimentera med olika frukt- och bärsylter och puréer till Rickards gröt på kvällarna. Och så får han ofta det som blir över som ett mellanmål på dagarna. Här är två favoriter: Äpple- och aprikosmos Riv äpplet på den grova sidan av rivjärnet, skär aprikoserna i småbitar. Häll på lite vatten, typ en halv till en dl och koka upp. Låt koka en stund. Mal eventuellt ner lite valnötter (eller andra goda nötter) med mandelkvarn. Koka tills det är lagom grötigt och aprikoserna är mjuka. Rör ner hälften i gröten, spara resten. Fikon- och hallonmos Skär fikonen i småbitar, koka upp med lite vatten. Mal ner lite nötter. Låt koka tills det blir simmigt och fikonen är mjuka. Det kan behövas lite mer vatten. När det är lagom konsistens, lägg frysta hallon i stavmixerbägaren och häll på fikonmoset. Mixa. Rör ner hälften i gröten. Det här blir så gott att jag äter upp det som Rickard inte orkar...
Ett äpple
Fyra torkade aprikoser
Gärna lite malda valnötter (ca 4-5 stycken), för det goda fettets skull
Vatten
Fyra fikon
Lite malda nötter
Ett gäng frysta hallon, gärna självplockade förstås
Rickis lekte med telefonen imorse. Jag tog den ifrån honom och gick för att söva honom. Då ringde det. Moster: Hej, ja jag höll på att ta på mig linserna. Jag tycker det var duktigt av Rickis att bläddra ända ner till "MiMaHem" i telefonboken och inte ta "Atott hem" som står först!
Jag: Jasså, har vi ringt dig?
Moster: Jaaa...?
Mormen och morf har skaffat en trappgrind. Morf och jag satte ihop den förra helgen. Det är bra. Jag är nämligen inte lika cool med trappor som mormen (var). Såhär skrev hon på Luciadagen 1972 när jag var nästan ett år gammal, dvs ett par månader äldre än Rickis är nu: "Beträffande trapporna är hon ganska smart. Hon kan gå ner och börjar lära sig att ta sig upp. Men hon kan inte vända och ta sig ner baklänges om hon råkar sitta. Hon har jättedille på att slänga grejor just nu. Hon sitter uppe i trappan och slänger ner saker. Just nu sitter hon och kastar ner flaskor. Du skulle se vilken röra det är här. ALLA hennes prylar finns runtikring, och ändå håller hon på med att smälla flaskor nerför trappan. Det låter rätt häftigt. Nu hamnade en ända ner på nedre botten. Hon väntar tills ljudet tar slut, först därefter slänger hon en ny. De mammor som aldrig sett en unge hänga vid trappan skulle dö. Hon håller fast sig i tårna." Rickards tår måste vara mindre böjliga än mina, för jag tror inte han skulle klara det...
Nu kryper han omkring utan problem. Reser sig upp mot det mesta och blir väldigt glad när han kommer upp. Skiner som en sol och är stolt som en tupp. Han har till och med börjat stå alldeles själv i några sekunder. Oftast när han ska "byta hand", dvs ta ena handen från soffan till soffbordet för att sedan vända sig om. Går finfint. Dessutom kan han sitta på huk. Han står upp, ser nåt han vill ha och sätter sig på huk för att sedan ställa sig upp igen. Utan att gå omvägen att sätta sig ner. Snart kutar han omkring.
Idag knatade vi iväg till Knitlab för att låna garnnystaren. Jag har repat upp en tröja och ska sticka jeans till Rickis. Rickard röjde runt därinne och hade jätteskoj. Sladdar, knoppar och allt möjligt fanns att leka med. När vi skulle fika - jag hade köpt med mig mjölkfria kanelbullar från Sattva - så ramlade han såklart och slog sig. På kinden. Stor tragedi. Men, inget ont som inte har nåt gott med sig. Eftersom det var SÅÅÅ synd om honom fick han smaka kanelbulle. Han åt en bit av min, sen tittade han så vackert med sina stora blåa ögon på tant Lenah att hon inte hade hjärta att neka honom. Hon som aldrig ger hundar mat från bordet matade Rickis så han blev alldeles mätt. Han var mycket nöjd.
Två timmar är ju inte så länge. Men när det är en skrikande tolvkilosbebis som måste bäras så är det rätt länge. När de två timmarna dessutom infaller varje natt mellan klockan halv elva och halv ett, är de väldigt, väldigt långa. Han vägrar ligga ner. Vägrar ligga i sin säng, vägrar ligga i vår säng. Vägrar ligga på min mage i soffan. Vill bara bli buren. Dessutom ska stereon vara på. Pekfingret åker ut och hela armen säger "STEREON!!!" När jag vägrar skriker han ännu högre. När jag sätter på den lägger han huvudet på min axel och somnar. Eller sover räv, rättare sagt. Förutom detta är det bara mamma som gäller. Pappa kan gå och lägga sig. Men när han gör det åker förstås lilla pekfingret fram och så måste vi gå och titta på pappa som ligger i sängen... Ont i ryggen och trött i mössan är bara förnamnet.