Pottskoj

Ibland är det skoj att bli skrämd ...

Körsång

Ikväll när jag skulle natta Rickard så gjorde vi som vanligt.
Han sitter på min vänstra arm och lutar sig ömsom mot min mage ömsom ut för att se sig omkring, han faller alltid pladask tillbaka på magen och ju fortare desto tröttare.

Men ikväll när jag gick och nynnade julsånger (fråga inte varför) så började Rickard att sjunga med....

Jag nynnade och han svarade Uhhuu-ooohoo. Han tyckte det var ofantligt roligt och jag blev så paff att jag inte kunde göra annat än skratta med honom. Inger kom och tittade och sjöng med hon också.
Så där stod vi hela familjen och Ooohh:ade till någon hemsnickrad julsång, inte så länge dock för solisten somnade ganska snabbt, pladask mot pappas mage

Målbilder

När man väntar barn är det mycket snack om att man skall ha målbilder för hur man vill att det skall se ut när väl barnet har kommit. Flera i vår profylaxgrupp hade svårt att hitta sina målbilder, för mig var det enkelt.

Förutsättningarna var att man skulle ha 2 st, en som är precis när man fått sitt barn och kanske till och med är kvar på BB, den andra skulle vara lite längre fram i tiden, man har kommit hem och vant sig lite vid att ha barn.

Min andra målbild uppfylldes för någon dag sedan och därmed är båda mina bilder fyllda.

1 - Jag går omkring i korridoren på BB, jag skjuter den lilla genomskinliga plastvagnen framför mig och jag är så stolt att jag skiner. Ryggen rak och alla tittar på mig och kotte och tycker att kotte är världens vackraste. Att alla sköterskor har bråttom och skringer omkring för att hjälpa andra föderskor spelar ingen roll, de tittar ändå på underverket iden genomskinliga plastvagnen.

2 - Vi är hemma, det är morgon, solen skiner in genom fönstret och värmer min rygg.
Vi ligger på varsin sida om kotte och han ligger och jollrar lite nyvaket mellan oss.
Vi tittar upp på varandra och ler, lyckan är fullständig, vi har verkligen gjort något underbart.

Det var mina målbilder och nu är de båda uppfyllda.
Jag somnar varje kväll stolt som en tupp och vaknar glad över att vi verkligen skaffade barn.

Saker går igen

Härom natten hade Rickard lite svårt att sova, jag tog honom och gick några varv hummandes på någonting. Inger har en gång sagt att vibrationerna från adamsäpplet gör barn lugna så det kör jag hårt med. Ofta hummar jag faktiskt Imperial march ur Star Wars, funkar finfint, det eller titelmelodin från Våra värsta år.

Men iaf, när vi marscherat en stund så tycker jag nog att Rickard sover. Jag lägger honom i sitt lilla snuggle som vi återtagit. Såklart vaknar han nästan direkt, men istället för att plocka upp honom börjar jag klappa honom på ryggen, ganska hårt och bestämt. Det är då det slår det mig.

Det var precis såhär som jag somnade när jag var liten, min far klappade/strök mig hårt på ryggen. Det var så skönt och tryggt, jag saknar det ibland faktiskt. Den totala känslan av trygghet.

Inte nog med det, dessutom så gör Rickard precis som jag när han är på väg att somna in, han öppnar ögonen för att verkligen se att det är någon där, om det inte är det så blir han ledsen och börjar skrika. Jag gjorde samma sak. Att vara ensam är inte skoj och om man är så oskyddad som man ändå är när man sover så vill man ju ha någon stor stark att vakta så inget händer.

Att inse att jag gör som min far gjorde mig väldigt glad och mäkta stolt, att jag dessutom känner igen mönster hos Rickard som jag själv hade är ju bara fantastiskt.

Nu skall jag ringa lilla pappsen och berätta. Han blir nog stolt.