Alla ni som inte kommer från syrrans Saker som händer-blogg, se till att titta in HÄR och tävla om en jättefin tavla till dopet, födelsedagen eller bara för att den är så himla snygg! Ni har till på söndag på er!
Jahapp. Det verkar som om jag blivit laktosintolerant. Nu har jag uteslutit mjölkprodukter ur kosten (även låglaktosprodukter) i ett par dagar och mår mycket bättre. Det verkar som om Rickard har lite mindre ont i magen också... *peppar peppar* Så det är väl bara att bita i det sura äpplet och sluta äta laktosprodukter. Det betyder ingen mer mjölkchoklad, ingen mer glass, inga bakverk med mjölk i... På den positiva sidan får vi väl skriva upp att jag kommer att gå ner i vikt snabbare.
”Det går över” vs ”Njut av den här tiden, den kommer aldrig tillbaka” Det är två saker man hör väldigt ofta som nybliven mamma. Förresten börjar det redan under graviditeten. Foglossning, karpaltunnelsyndrom och kramper här och var tröstas med ”Det går över, du kommer att glömma det så fort barnet är fött.” I nästa andetag hörs ”Åh, det är så uuuuunderbart att vara gravid, det är fantastiskt att skapa ett nytt liv! Njut medan du kan!” Sen kommer barnet och graviditeten har gått över. Förlossningen har också klarats av och gått över. Barnet skriker och har kolik. Barnet vill aldrig släppa bröstet utan äter tills brösten blöder. Barnet sover aldrig. Alla runtomkring beundrar det söta lilla barnet och säger ”Njut av den här tiden! De är små så kort tid!” Beklagar man sig får man ofelbart höra ”Det går över.” Jag undrar när fan det ska sluta gå över? Trotsåldern går också över. Tonåren likaså. Slutar det gå över när barnen flyttar hemifrån? Är det meningen att man ska njuta av barnbarnen, för då tar de egna barnen hand om allt det jobbiga? Och varför är det aldrig nån som säger att man ska njuta av tonåren? De varar ju också endast en kort period och mina barn kommer aldrig mer att vara i tonåren. Jag kanske ska börja säga: ”Njut, det här kommer bara gå över en gång!”
Idag var det dags för Boot Camp igen. Lotta och E hängde med så vi slapp åka ensamma. Som vanligt gillade Rickard inte alls att åka vagn. Det är så mycket skojsigare att åka sjal, då ser man ju allt som händer. Så när vi hade parkerat vagnarna och började rusa upp och ner för slänten och han började skrika kom jag på - jag sätter honom upp! Så jag satte honom i vagnen och bullade upp med kuddar bakom ryggen samt drog upp så han inte frös. Och ser man på! Han satt där glatt och tittade på när vi sprang fram och tillbaka. Sa knappt ett knyst, inte ens när det började regna på honom! Det verkar som att han har ett litet kontrollbehov, vår lille kille. Fast Christian säger att han bara vill vara med där det händer saker.
Idag var det äntligen dags för första babysimmet! Det var jag som fick leka med Rickis i vattnet första gången, Christian filmade. Jag var lite nervös för att han inte skulle gilla det, men det hade jag inte behövt vara. Han fullkomligt älskade att simma omkring, han sparkade och sprattlade och verkade nästan kunna simma på egen hand. Rygg eller mage - allt var skoj! Han flöt omkring och pratade och skrattade med mig. På slutet skulle vi blåsa bubblor i vattnet, och han skulle härma. Han hade doppat munnen i vattnet flera gånger, så jag tänkte att det skulle gå finfint. Men hoppsan... Det kom visst vatten i näsan också. Det var inte poppis! I instruktionerna stod det att man skulle stryka barnet på ryggen om det fick en kallsup, så det gjorde jag. Han lugnade ner sig ganska snabbt, men vi gick ändå upp direkt. Efteråt var han mycket nöjd och glad och somnade i sjalen på vägen hem. Vi ser redan fram emot nästa gång!
Rickard börjar bli mer och mer stadig i ryggen och han tycker det är superkul att sitta upp - med stöd av oss, såklart. Han stånkar och stönar och lyckas till sist få tag på blomman som ligger mellan fötterna. Ibland får han tag på tårna och det är konstigt - de sitter ju fast! Igår hörde jag ett SKRAMMEL från vardagsrummet följt av ett vrål. Rickis och Christian lekte. Jag tvingade mig själv att inte rusa dit och slita till mig barnet, utan gick snabbt ut för att se vad som stod på. De hade lekt på skötbordet och Rickis hade fått sitta upp. En sekunds ouppmärksamhet för att sträcka sig efter en blöja och han välter. Rakt på vattenskålen och termosen. Slog i pannan och i huvudet och blev såklart jätteledsen. Jag kände mig väldigt överflödig. Christian ville ju naturligtvis trösta eftersom det hänt med honom, och jag kände bara för att slita till mig barnet och trösta. Så jag gick ut och skalade potatis och andades djupt. Snart lugnade han ned sig och det blev bara en liten bula. Eller två, snarare. Men de gick ner ganska snabbt och han somnade. Fast vi är så blödiga föräldrar, så han fick sova i vår säng inatt. Så låg jag och tittade på honom och tyckte synd om honom... Och kom på. Det lär ju inte vara sista gången den ungen ramlar och slår i huvudet...
Vi var på fest igår, Rickards första bortafest. Där träffade vi nygamla kompisar - äntligen har vi fått träffa Theo. Han fick låna Rickards sjal och såg verkligen ut att trivas i den. Jennie gjorde det definitivt, så nu har vi omvänt ännu en sjalmamma!
Nu är vi snart uppe i det dubbla mot vad vi kom hem med från BB för tolv-tretton veckor sen. När vi var och fick extrasprutan idag passade vi på att väga honom också. Klockade 7600 gram - upp strax över 600 gram på två veckor! På sjalbarnsträffen efteråt träffade jag en mamma med en flicka i en likadan sjal. Hon var nio månader gammal och vägde 7300. Hej och hå! Fortsätter det såhär väger han ca 16 kg när han fyller ett. Men de säger att det planar ut när han börjar krypa och gå. Låt oss hoppas det! Det börjar bli svårt att ha honom i trikåsjalen, redan!
Fast i vårt fall är alltid mjölken i det andra bröstet godast! Det spelar ingen roll vilket bröst han börjar äta på. I åtminstone 7 fall av tio kinkar han efter ett tag. Enbart en rap räcker inte. Det ska rapas och bytas sida, då äter han tills han blir mätt. Fast det finns hur mycket som helst kvar i det första!
Rickard firade sin tremånadersdag genom att vakna klockan fem med rejält magknip. Jag gissar att det med andra ord inte är tremånaderskolik... "Alla" säger ju att "Åh, det går över, ofta precis på tremånadersdagen till och med!" Snarare är det nog laktosintolerans. Han var bättre i några dagar när jag åt låglaktosfil, men så glömde vi bort oss och jag åt vanlig A-fil. Och så fick han ont. Tillbaks till låglaktosträsket. Problemet är att jag avskyr vaniljyoghurt och Valio gör bara låglaktosvarianten i vaniljsmak. Och det är den som oftast finns i butikerna. Ibland finns filmjölk och ibland, hör och häpna, naturell fil. Jag får jaga rätt på en bra affär!
Ojoj. Idag tog Anna St och jag oss till Mamma Boot Camp på Djurgården. Där väntade fyra andra barnvagnar och en slavdriverska. Vi fick börja med att springa i trappa och jogga ner bredvid. Efter några varv tröttnade Rickard på att ligga i vagnen och gav upp ett par illtjut. Jag knöt in honom i sjalen och sprang vidare. Lite extra belastning skadar ju aldrig. Annas Vilhelm var ungefär lika förtjust i vagnen som Rickard, så vi kom på efterkälken när det skulle tränas styrka. Vilken otur... Men vi kom ikapp och gjorde djupa knäböj, tränade armarna med gummiband och sprang som tättingar. När vi inte ammade, förstås. Gossarna var nog rätt nöjda och vi hade samma färg i ansiktet båda två, tomatröd. Smart som hon var hade Anna packat ner några goda morötter så det satt vi och mumsade på när allt var över. Sen tog vi en extrapromenad, till Djurgårdsbrunnsbron och hemåt. Ungefär då var morötterna slut i magen. Rickard sov och Vilhelm kinkade, så vi tog farväl och jag satte mig på 69an för att ta mig hemåt. Träningsvärken kommer inte att vara nådig imorgon. Tänk den som kunde göra tretusen situps utan att få träningsvärk, som Rickard!
Bilden togs för en kompis kompis projekt i Hongkong. Skicka in era bilder också! www.paperalibi.com
Eller funkade kanske min strategi igår? Igår lekte vi nämligen "sätta sig upp" ett par tusen gånger. Däremellan hann vi med några "ställa sig upp", ett par minuters filosoferande i "titta på tårna", lite hand- och munträning i "äta strumpa" och så igång med "sätta sig upp" igen. Och så somnade han som ett släckt ljus vid niotiden, fullpumpad med mat. Vid ett vaknade jag. Ingen vaken kotte. Inte vid tre heller. Vid fem började det gnufflas i sängen och då fick han mat. Sovrekord! Det får han gärna fortsätta med. Och får jag fortsätta önska saker så får han gärna vakna klockan sex istället för fem. Nu fick han mat och fick sova vidare i vår säng. Han bufflades och knuffades och jag tänkte att han vill säkert rapa, så jag reste mig upp. Den lilla apan sov nöjd vidare - nu hade han ju massor av plats! Jag flyttade upp honom bredvid pappa istället, så de kunde buffla ihop!
Vill man ha en liten kille som sover nästan hela natten? Inatt sov han från halv nio till sex, med bara en matning däremellan. Vid tre bufflade han lite, då la jag på honom täcket så somnade han om. Fem i sex vaknade jag med bröst stora som bowlingklot. Klart man vill ha en sån kille, som vaknar av radion och fyrar av ett jätteleende! Men sen funderar man på varför det gick så bra att sova i natt. Kan det vara för att han var hysteriskt sömnvägrande igår hos mormen och morf? Ville inte sova alls, bara på mammas mage. Så fort jag lade ned honom vaknade han och skrek som om han inte sett folk på tio dagar. Alltså var han hypertrött och överaktiv igårkväll men somnade som en stock ändå, efter lite mat. Så, vilket väljer man? Lösningen kan kanske vara att sova aningens mindre och aktivera mera på dagarna. Att ställa sig upp är ju bland det roligaste som finns, slås bara av att vända sig om. Så om han får göra det dagarna i ända kanske han blir tillräckligt trött för att sova hela natten?
Idag har Rickard älskat att somna! Lite kink - när det inte är roligt att dra sig upp till sittande längre är det dags - och sen beställer han sånger. En Fritiof och Carmencita och två Båtlåt senare sover han sött. Härligt! Med andra ord skulle det vara bortslösade pengar för honom att gå på konsert med Robert Broberg...
Om du sitter i godan ro och äter frukost med Poppisen glatt sprattlande i babysittern och ser att han bajsar och minns att blöjan var aningens på sniskan. Säg då inte "Mamma ska bara äta sin macka först älskling, så fixar vi det där." När bajset rinner ner i pyjamasbenet och ut i babysittern är det för sent.
Idag var det tillbaka till saltgruvan för Christians del. Och alltså första gången på sex veckor som Rickard och jag var ensamma hela dagen. Först tänkte jag ringa Lotta, men kände mig lite dum - en dag själv ska jag väl klara? Så Rickis och jag gick och handlade och hälsade på Christine på bibblan. När vi stod på Apoteket och köpte medicin ringde Lotta! Hon och E skulle ut i parken och ville ha sällskap, så vi gick dit. Där inväntade vi båda papporna som hade svår abstinens - och Rickard hade klar pappstinens, trots att han just somnat när pappa kom - och knatade hemåt. Skönt att få lite sol, i skuggan. Nu ligger Rickis och sover på pappas mage. Allt är som vanligt, med andra ord!
Vår gröna babygymsmatta används nu inte bara till att ligga och slå på saker. Rickard vänder sig från rygg till mage! Det började idag hos Fredrik, Brenda och Filip. Plötsligt sa Fredrik "Kan han vända på sig?" och vi svarade unisont nej. Sen såg vi att han låg på sidan... Och när vi kom hem fullbordade han alltså övningen. Nu äter han på min tumknoge som han själv stoppat i sin mun. Snart dags för citrontricket!
Idag fick Rickard sina tremånadersvacciner. Fast han bara är två och två tredjedels månad. Gunnel var tillbaka från semestern och hon är duktig på småbarn - och sprutor. Rickard satt i mitt knä och hon stack honom i låret. Tre små skrik, sen var skallran som Gunnel viftade med intressantare. Vi passade också på att väga och mäta honom. Jag befarade att han kanske närmade sig åtta kilo, men så var det inte. 7010 gram och 63 cm. Huvudmåttet hade också vuxit, nu har han 41 i hattstorlek. Stor kille!
Det sammanfaller oroväckande väl med min kaffekonsumtion. De senaste dagarna har jag druckit en kopp kaffe om dagen. Normal ranson är en kopp varannan, var tredje vecka. Och Rickard har alltså varit otroligt strulig på kvällar och nätter de senaste dagarna. Igår somnade han i min famn vid halv nio, efter mycket bråkande. Sen sov han i Christians famn till halv elva, då han fick lägga sig. Vaknade. Fick mat, somnade. Vaknade halv tolv, fick mat. Samma visa halv ett. Halv tre var det dags nästa gång och sen halv fem. Halv sex skulle han ha mat igen och då gav jag upp och hämtade babygymmet och lade honom där. Men det är svårt att somna med en lycklig bebis som pratar med sina böcker och leksaker, så han och jag äter frukost nu. Han i babysittern, han ska få andrafrukost om en liten liten stund. Kinkar redan. Det tar på krafterna att vara vaken halva nätterna, verkar det som...