Första ramlet

Rickard börjar bli mer och mer stadig i ryggen och han tycker det är superkul att sitta upp - med stöd av oss, såklart. Han stånkar och stönar och lyckas till sist få tag på blomman som ligger mellan fötterna. Ibland får han tag på tårna och det är konstigt - de sitter ju fast!

Igår hörde jag ett SKRAMMEL från vardagsrummet följt av ett vrål. Rickis och Christian lekte. Jag tvingade mig själv att inte rusa dit och slita till mig barnet, utan gick snabbt ut för att se vad som stod på. De hade lekt på skötbordet och Rickis hade fått sitta upp. En sekunds ouppmärksamhet för att sträcka sig efter en blöja och han välter. Rakt på vattenskålen och termosen. Slog i pannan och i huvudet och blev såklart jätteledsen.

Jag kände mig väldigt överflödig. Christian ville ju naturligtvis trösta eftersom det hänt med honom, och jag kände bara för att slita till mig barnet och trösta. Så jag gick ut och skalade potatis och andades djupt. Snart lugnade han ned sig och det blev bara en liten bula. Eller två, snarare. Men de gick ner ganska snabbt och han somnade.

Fast vi är så blödiga föräldrar, så han fick sova i vår säng inatt. Så låg jag och tittade på honom och tyckte synd om honom... Och kom på. Det lär ju inte vara sista gången den ungen ramlar och slår i huvudet...

Skrivet av inger i Ingers iakttagelser aug 23 2007 kl 09:09 | Kommentarer (2)