Vi behöver inte köpa någon lära-gå-vagn. Rickard använder dammsugaren. Den är hans bästa vän just nu. Pappas pojke!
Vad vi hörde: Vad de sade:
Vilhelm: Blaaah!
Rickard: Blablablablaaah!
Vilhelm: Åkej, halv nio ikväll då?
Rickard: Jajjemen, polarn, ikväll ska de få se på sovtrots!
Från babysimspoolen kom Rickis första vinkning. Det var gammelfaster Carin som förärades den fina lilla handviftningen och hon var stolt som en tupp. Senare vinkade han även till farfar, som även han var mycket nöjd.
Mormen har träget övat och nu har han lärt sig. Den lilla munnen skrynklas ihop, underläppen sugs in på två ställen och SMACK! så kan Rickard göra pussljud. Och som han gör det. Mest hela tiden. Otroligt gulligt!
Rickard är väldigt orädd för främlingar, om han är pigg, glad och mätt. Igår var vi på en kinarestaurang, jag, Kicki och Rickard. Han åt ris tills det stod ut genom öronen, sög på broccoli och hade allmänt trevligt som vanligt. Jag presenterade mig inte när vi kom in, det var så länge sen jag var där. Men så försa jag mig och var tvungen att tala om att jag ju känner chefens lillebror. Tjejen bakom disken tjöt till och visste ju genast vem jag var och blev ögonblickligen totalförälskad i "lille Ruirui". Hon bar på honom och han tyckte det var toppen. Hon ville tala om för sin man att jag hade fått bebis och frågade om det gick bra. Visst, sa jag, annars hör vi det. Hon tog Rickis och sprang uppför trappan till köket och han sa inte ett ljud. Var väl helt begeistrad över all mat där uppe, kan jag tänka mig. De kom ner igen, med tjiefen och vi pratade en stund. Rickard satt kvar hos henne och var allmänt nöjd. Det är ju fantastiskt skönt att han inte är mammig och gnällig när han träffar främmande, men var går gränsen? Glatt följa med en helt främmande kvinna till ett ställe där han varken ser eller hör mamma eller pappa? Jag vet inte riktigt, jag... Självständig är bara förnamnet på denna lille kille!
Nu kryper han, utan tvivel. Det har kommit under de senaste två veckorna, från att bara stå på alla fyra till att ta några steg. Nu kryper han omkring dit han vill, han kastar sina leksaker och kryper och hämtar dem. Stora killen!
Rickad har nu varit magsjuk i nästan en vecka. Tisdag-onsdag var han nästan bra, men torsdag medförde två kaskadspyor. Båda två efter bröstmjölk, så nu har vi satt restriktion på brösten. Det gillar han inte! Han är så hungrig, hela tiden! Morotspurén försvinner som snö en vacker vårdag. Han har ju sedan länge satt upp händerna och viftat i öronhöjd när han är hungrig, han vrider på handlederna och snurrar händerna. Nu när han är så jättehungrig gör han även det med fötterna, och spretar med tårna! Hur sött som helst. Och man får se det ofta, eftersom han ska äta mest hela tiden.
När Rickard sover i vår säng har jag oftast begränsat rörelseutrymme. De senaste nätterna har jag knappt kunnat röra en hand utan att han vaknar. Jag har inga problem med att sova när han sover hos oss, nästan. - Sova med bebis fastiglad i bröstet - check! Tyvärr innebär hans intrasslade händer ofta att mitt hår hänger ner i ansiktet, utan att jag har möjlighet att flytta på det. Hemskt!
- Sova med bebis ansikte två centimeter från mitt - check!
- Sova med bebis två små händer hårt intrasslade i mitt hår - check!
- Sova med ett av mina hårstrån på min kind - omöjligt!