Bra eller dåligt?

Rickard är väldigt orädd för främlingar, om han är pigg, glad och mätt.

Igår var vi på en kinarestaurang, jag, Kicki och Rickard. Han åt ris tills det stod ut genom öronen, sög på broccoli och hade allmänt trevligt som vanligt. Jag presenterade mig inte när vi kom in, det var så länge sen jag var där. Men så försa jag mig och var tvungen att tala om att jag ju känner chefens lillebror. Tjejen bakom disken tjöt till och visste ju genast vem jag var och blev ögonblickligen totalförälskad i "lille Ruirui".

Hon bar på honom och han tyckte det var toppen. Hon ville tala om för sin man att jag hade fått bebis och frågade om det gick bra. Visst, sa jag, annars hör vi det.

Hon tog Rickis och sprang uppför trappan till köket och han sa inte ett ljud. Var väl helt begeistrad över all mat där uppe, kan jag tänka mig. De kom ner igen, med tjiefen och vi pratade en stund. Rickard satt kvar hos henne och var allmänt nöjd.

Det är ju fantastiskt skönt att han inte är mammig och gnällig när han träffar främmande, men var går gränsen? Glatt följa med en helt främmande kvinna till ett ställe där han varken ser eller hör mamma eller pappa? Jag vet inte riktigt, jag... Självständig är bara förnamnet på denna lille kille!

Skrivet av inger i Ingers iakttagelser feb 05 2008 kl 09:16 | Kommentarer (0)