Saker går igen

Härom natten hade Rickard lite svårt att sova, jag tog honom och gick några varv hummandes på någonting. Inger har en gång sagt att vibrationerna från adamsäpplet gör barn lugna så det kör jag hårt med. Ofta hummar jag faktiskt Imperial march ur Star Wars, funkar finfint, det eller titelmelodin från Våra värsta år.

Men iaf, när vi marscherat en stund så tycker jag nog att Rickard sover. Jag lägger honom i sitt lilla snuggle som vi återtagit. Såklart vaknar han nästan direkt, men istället för att plocka upp honom börjar jag klappa honom på ryggen, ganska hårt och bestämt. Det är då det slår det mig.

Det var precis såhär som jag somnade när jag var liten, min far klappade/strök mig hårt på ryggen. Det var så skönt och tryggt, jag saknar det ibland faktiskt. Den totala känslan av trygghet.

Inte nog med det, dessutom så gör Rickard precis som jag när han är på väg att somna in, han öppnar ögonen för att verkligen se att det är någon där, om det inte är det så blir han ledsen och börjar skrika. Jag gjorde samma sak. Att vara ensam är inte skoj och om man är så oskyddad som man ändå är när man sover så vill man ju ha någon stor stark att vakta så inget händer.

Att inse att jag gör som min far gjorde mig väldigt glad och mäkta stolt, att jag dessutom känner igen mönster hos Rickard som jag själv hade är ju bara fantastiskt.

Nu skall jag ringa lilla pappsen och berätta. Han blir nog stolt.

Skrivet av christian i Pappas prat jun 17 2007 kl 03:39 | Kommentarer (3)