Nu kan han ställa sig upp från sittande/liggande på golvet. Ingen vägg eller annat behövs, det är bara att puta upp rumpan och ställa sig upp.
Rickard är en snäll liten pojk. I sandlådan var det en flicka som inte ville dela med sig av sina leksaker. Rickard försökte ta den fina röda sandsilen från henne. Det gick inte. Han försökte smyga den åt sig när hon lagt den ifrån sig. Hon såg honom och snodde tillbaka den. Till slut kom han på nåt som alltid funkar med pappa: han gav henne sin fina gröna kratta. Hon nobbade. Attans!
Storkusinerna på 12 respektive 14 år kom också till farfar på besök och de var skojiga att leka med! Eftersom de har en lillasyster på två år är de vana vid barn och Rickard hade jättekul hela tiden. Praktiskt, då kunde vi laga mat och göra annat när han ändå var underhållen.
Vi firade midsommar på ett lokalt slott - Hofsnäs. Det var spelmän och folkdansare och massor av folk. Naturligtvis fanns det även brända mandlar, popcorn och lotter. Rickard tyckte mest om att gräva i sanden på stranden.
Första kvällen hos farfar kom Rickard på att man inte behövde gå in i mammas eller pappas famn när man gått en bit på golvet. Nu utforskades hela farfars vardagsrum med enorm frenesi. Han kunde gå från bokhyllan, runt soffan, fram till fönstret, vända och gå tillbaka igen. Och så kunde man gå fram till tvn och runt den och tillbaka.
Sötast var han dock när han rev tag i en prydnadsgrej och tog den med sig. När han skulle ställa tillbaka den på sin plats upptäckte han att den virkade runda duken var på golvet. Han la upp den på hyllan. Den vek sig dubbel. Han rättade till den och sedan ställde han dit prydnaden!
Ibland är det skoj att bli skrämd ...
En stolt pappa hörs (och ses lite) i videon.
Stoppa pressarna! Han går. Han gick från soffan till mamma. Sen fick han hjälp tillbaka. Och gick en gång till, från soffan till mamma. En meter, ungefär. Två gånger. Sen gick jag och handlade och då passade han på att gå en sväng till. Nu jäklar är han på gång.
På landet har vi två 120cmsängar bredvid varandra. 240 cm sänghav. Och jag ligger på ena sidan och trycker och Christian på den andra. I mitten snurrar Rickard omkring. Än ligger han på tvären, än som Pippi Långstrump. Om han inte vaknar av en mardröm eller vaknar och inte känner igen sig - då är det fortfarande bara mammas ansikte som duger som sovplats.
Det är himla bekvämt med en såndär elektronisk bebisvakt. Vi fick låna en när vi åkte till Frankrike och nu i helgen hade vi med den till stugan. Så praktiskt att kunna sitta och äta i lugn och ro och veta att när han vaknar och gnyr runt hör vi det och kan gå in om han blir arg.
Nu börjar det lossna med gåendet. Efter att ha gått och hållit oss i händerna en ganska lång period börjar han nu dels släppa ena handen och gå ändå och dels ibland faktiskt ta ett par steg på egen hand. Han är mycket nöjd när han lyckas. Och vi med.
Eller "barn gör som vi gör, inte som vi säger". Det kan vi redan nu konstatera. Rickard pratar i telefon, byter kanal på fjärrkontrollen med samma bestämda min som pappa, går i trappor på "vuxet" sätt dvs med varannan fot på trappstegen och han ska helst gå ner för soffan framlänges. Men där har han insett att det går enklare baklänges, om han inte håller oss i händerna.
Det första ordet var inte mamma. Inte var det pappa, säng, napp eller mat heller. Nope. Inte helt oväntat var det första ordet Rickard hade för att benämna något, ett ord som han ofta säger och som han vet vad det betyder, "telefon". Fast i Rickard-tappning blir det "tutuu". För så lät Christians telefon när den fick ett sms. Innan Rickard åt upp telefonen så till den milda grad att den inte längre går att ladda. Han förstår när vi pratar om telefoner. "Kan jag få min telefon" säger jag till Christian som är närmare och "tutuu" säger Rickard. En annan mamma sitter och pratar i telefon vid babysimbassängskanten och "tutuu" säger Rickard. Han håller telefonen vid örat och pratar bestämt när han leker. Eller, örat och örat, han håller telefonen vid bakhuvudet.
Rickard är en vänlig liten själ. Han vinkar till allt och alla. På supermarketen i Ste Maxime vinkade han till alla som gick förbi. På flygplatsen vinkade han till alla medpassagerare. I kön till maten - vinkivink. I kön till säkerhetskontrollen - vinkivink. Han vinkar numera till och med när någon av oss ska gå på toaletten.
Idag sa Rickard att han var törstig. Då fick han sin vattenflaska och så drack han. En stund senare sa han att han var hungrig, och pekade på bananerna. Fast då busade han bara, och spottade ut allt han fick. I bilen sa han att han var bajsnödig. Tyvärr hade vi ingen potta till hands. Han blev mer och mer desperat och sa flera gånger att han ville på pottan. Till slut fick han ge upp, stackarn. Det är hur häftigt som helst, att så små barn kan teckna och göra sig förstådda. Han kan än så länge inte så många tecken, men han lär sig snabbt som tusan. "Dricka" lärde jag honom i bilen. Och han kan göra skillnad på det och "äta". Otroligt. http://teckna.ecsweden.se/ har mer info!