I lördags kväll när vi åkte hem från konserten och sushin var Rickard ganska trött. Han gnällde och gnölade i vagnen på tunnelbanan och vi bara väntade på att han skulle explodera av ilska och trötthet och skrika så det ekade i vagnen. Då kom vår räddarinna. I kortkort hår, stora hörlurar och pratandes i telefon ställde hon sig framför Rickard och dansade. Han stirrade. Hon sa i sin telefon "Jag står här och dansar framför det här blåögda barnet." Hon viftade med händerna, gungade med kroppen och Rickard stirrade. Så sa hon "Vänta!!!" och tog undan telefonen, stoppade pekfingret i munnen och ploppade flera gånger, innan hon hoppade av precis innan dörrarna stängdes. Rickard hade jättestora ögon och blev väldigt ledsen när hon hoppade av.