Hört i kantarellskogen

Om man lyssnade väldigt noga i kantarellskogen idag, kunde man nog höra följande konversation:

Vildsvin 1: Fy tusan vad rädd jag blev, blev du?
Vildsvin 2: Ja! Hur kunde hon komma susande sådär utan att vi hörde henne? Bara helt plötsligt var hon där mitt ibland oss.
V1: Ja, tack och lov att vi hann undan. Pappa säger alltid att det inte är någon fara, de är räddare än vad vi är. Men det vete tusan!
V2: Till och med pappa blev ju rädd. Han var ju på andra sidan vägen från oss, så han kände sig nog rätt ensam.
V1: Ja, tur att hon försvann så fort. Det kanske stämmer ändå vad pappa säger, för hon vände ju om rätt snabbt...

Jo, jag cyklade rakt in i en vildsvinsflock när jag skulle plocka kantareller. Det blev inte många kantareller plockade den gången! Jag cyklade hem igen, snabbt som en virvelvind, och kom ifatt Christian och Rickard som var på väg för att låna gräsklipparen. De fortsatte sjungande och jag plockade hallon som terapi. Efter en liter kände jag att jag var redo att möta vildsvinen igen, och sjöng på vägen. Det kändes väldigt löjligt, så jag busvisslade istället.

I skogen visslade jag Här kommer Pippi Långstrump och andra glada visor medan jag plockade kantareller, men när jag kom ut igen hörde jag vildsvinen 15 meter bort, på andra sidan åkern. De var tydligen inte räddare än jag!

Skrivet av inger i Ingers iakttagelser jul 21 2007 kl 05:44 | Kommentarer (0)