Idag tog Rickard och mormen en långpromenad. När de kom in var Rickis på ett strålande humör och pratade långa haranger, satt i soffan med morf och strålade och var rent allmänt en mönsterbebis. Sen tog mormen in honom i köket för att mata honom, precis som igår (same procedure as every year, James...) och plötsligt byttes den lilla solstrålen till en ilsken varelse som skrek i högan sky och inte ville nåt alls. Jag gick dit för att se om det hjälpte, men det gjorde det inte. Han fick komma upp ur stolen och satt i mitt knä. Han fick lite mat och gapade väldigt försiktigt, öppnade bara halva munnen. Andra skeden ville han inte ha. Jag försökte sätta ner honom i stolen igen men då gallskrek han. Vi testade lite banan istället, och då öppnades munnen på vid gavel, armarna viftade och han ville ha mer! Han satte sig glatt i stolen och åt en hel banan och en halv avocado, sen bestämde vi att han var mätt. Alltså - första riktiga matvägran. Hipps grönsaks- och kycklingrisotto = riktigt äckligt! Till middag fick han bovetegröt med äppelmos och havremjölk. Mycket nöjd. Hemlagad mat är bäst!